Det som imponerar mig som mest med Wat Phra Dhammakaya var redan för första gången jag kom till tempel. Åter igen var det min nära släkt som tog mig med när jag var på besök i Thailand en gång för många år sedan.
Jag tänkte tempel som tempel. Men jag hade fel. När jag satt i bilen som rullade in oss på tempels område märkte jag att det såg annorlunda ut än andra tempel stället man ha sett och varit på. Mitt nyfikenhet växte, jag minns att jag tittade förvånadsverk runt om kring redan jag satt i bilen. Allt va så stort. Det så ovanligt rent överallt. Det utstråla renhet, ljus och värme. Jag bevakade allt jag kunde.
Vi stannade bilen vid ett vitt stort Kapellet. Jag ha aldrig sett nåt liknande. Och tänkte så märkligt men så vackert. Det ge en verkligen nåt slag ro känsla över stället. Vi sattes oss ner på gräset utanför kapellet. Det pågick nåt slag ceremoni just då.
Mitt sällskap satt och talade med andra medan jag satt åter igen bevakade stället i alla minsta detalj. Det va nog den svensk tänkt av mig. Jag brukar ju inte tro på nånting så lätt. Jag måste studera, se och
få känna efter lite själv. Så jag gå inte lätt på vad andra säger. Jag ville komma och bevisa själv.
Jag svepte min blick över stället, människorna och fångade av en våg av frid. Ja, det va fridfull i luften. Det va många människor i vita kläder, dräkter och kostymer. Men det va tyst och fridfull. Folk talade, glatt till varandra. Dem talade vänligt till varandra. Dem rör sig konstigt nog i mina ögon i slow motion. Dem liksom flyter fram istället för att gå. Vad få dessa människor att se så fridfulla ut nästan hela tiden? Och dessa rena vita dräkter som dem alla bar på. Alla såg så fina ut. Jag känner inte folket men jag beundrade dem. Deras sätt att vara.
Så jag blir stort imponerad av alla som var där. Jag fick en stort längtan att få vara en del av det lugna, fridfulla. Jag vill finna frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar